För alla eventualiteter

I fredags deltog jag i en kort intervju i P4 Malmöhus med anledning av att Rysslands invasion av Ukraina lett till tomma butikshyllor här på hemmafronten, precis som vid utbrottet av covid-19-pandemin. Där det då var toalettpapper, paracetamol och pasta som var mest begärligt, har det nu istället varit plastdunkar, stormkök, vevradior och jod som beretts utrymme i media. Sannolikt kan detta i någon utsträckning tas som ett tecken på att Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps kampanj Om krisen eller kriget kommer (2018) fått ett något fördröjt genomslag, vilket Anna Teljfors – risk- och kriskommunikatör vid MSB – diskuterade i P1 Morgon den 3:e mars. Precis som under våren 2020 kan en tillströmning observeras till prepping-grupper i sociala medier, där mer erfarna medlemmar tålmodigt svarar på nybörjares upprepade frågor om vilken vevradio som är bäst, hur ofta vatten upptappat på dunk bör roteras eller om ett Trangiakök med gas- eller spritbrännare är att föredra.  

När jag blev intervjuad kom många av frågorna att handla om varför människor köper på sig varor i oroliga tider, vilket egentligen inte är det jag undersöker inom projektet. Att människor införskaffar förnödenheter de saknar i hushållet inför vad som uppfattas som en förestående kris är väl egentligen inte så konstigt, även om det kan ta sig något iögonfallande uttryck – så som ”toapapperskrisen” 2020. Frågan jag försökt närma mig har istället varit hur och varför en liknande form av förberedelser sker utan att krissituationen är tillsynes så nära förestående – det vill säga att preppa. Tveklöst hänger de två beteendena ihop, men de är inte synonyma. Relationen dem emellan kompliceras ytterligare när nykomlingen prepping skall inordnas bland existerande svenska begrepp för att lägga saker på hög, såsom bunkra och hamstra – två begrepp vars inbördes relation redan är otydlig. Lägg till detta det förhållandevis nyligen inlånade hoarding-begreppet, vilket beskriver ett mer tvångsmässigt beteende, så finns det gott utrymme för begreppsförvirring. Vad jag dock med viss säkerhet kan säga är att fler av de intervjupersoner som deltar i min undersökning skulle vända sig mot att deras krisförberedelser benämndes i termer av hamstrande eller hoardande. Vissa av dem ställer sig även tveksamma till att tala om det de ägnar sig åt som prepping (mer om detta vid ett senare tillfälle), men för att bringa lite begreppsmässig ordning kommer jag här använda mig av bunkra som ett ”neutralt” begrepp för att lägga saker på hög inför framtiden, medan preppa och hamstra är två kulturella uttryck för liknande praktiker, där den förra är proaktiv och den senare reaktiv; är det en fråga om att långsiktigt förbereda sig i händelse av sämre (fram)tider eller att hastigt fylla kindpåsarna medan tid ännu finnes?

I tidigare inlägg på bloggen har jag skrivit om kulturforskning, då inte minst om hur kultur kan förstås genom kontrastiva praktiker, där egenskaperna hos en kategori synliggörs genom att peka ut vad den inte är. Denna typ av gränsarbete blir som regel än viktigare när det kommer till sådant som upplevs ligga nära den egna kulturen, gruppen eller identiteten och det är därför inte förvånande att förutseende preppers vill fjärma sig från hetsiga hamstrar, även om det som skiljer dem åt tillsynes främst är en fråga om när de köpt sina stormkök och vattendunkar.

Forskarna Norah Campbell, Gary Sinclair och Sarah Browne (2019) har undersökt digitala, europeiska preppingnätverk och beskriver i en forskningsartikel de olika former av legitimeringsstrategier som de som preppar använder för att accentuera logiken och rimligheten i det egna agerandet. Dessa strategier innefattar bland annat denna form av kontrastering mot andra samhälleliga grupper – det som brukar kallas för othering eller andragörande. Intressant nog är ”den paranoide amerikanen” en av dessa grupper, där bilden av preppers som presenteras i National Geographic Channels program Doomsday Preppers används som kontrastpunkt. Den amerikanske preppern framhålls som allt för materialistisk, isolationistisk och vapenfixerad – en stereotyp bild som även används av de personer jag intervjuat för att tillskriva sig själv en mer sansad och socialt acceptabel form av prepping.

Nästa grupp Campbell, Sinclair och Browne (2019) menar används för att avgränsa och legitimera den egna gruppen bland preppers är ”grannen”, då denne närstående främling lätt kan utgöra ett implicit eller explicit hot i en krissituation. Detta manifesteras ofta i en form av moraliska ”what if?”-dilemman i de digitala forum som undersöks; vad skulle du göra om grannen knackar på dörren efter att skiten träffat fläkten? Skall du dela med dig av det du har eller låta dörren vara stängd? Om du delar med dig, finns det då risk för att andra får höra om att du sitter inne på förnödenheter? Om du inte delar med dig, finns det risk för att en våldsam situation uppstår? Grannen som figur i denna typ av kontrafaktiskt berättande manifesterar en central kulturell fråga i samtiden som preppandet ställer på sin spets, rörande hur ansvar fördelas mellan individ och kollektiv. Även denna form av diskussioner förekommer bland mina intervjupersoner, men det är också värt att notera att en återkommande uppmaning i svenska preppersammanhang är ”Lär känna dina grannar!”. Om vi gör förberedelser tillsammans med de runtomkring oss kan den typ av konfrontation som utmålas ovan undvikas, lyder resonemanget i korthet.

Den tredje gruppen som används som kontrastpunkt är ”den beroende medborgaren” – ett samhälleligt mainstream som framställs som omedvetet och ointresserat av de risker de står inför – inte olikt hur begreppet ”sheeple” används för att beskriva den massa som likt en fårskock följer med strömmen. Deltagarna i Campbell, Sinclair och Brownes undersökning menar att de istället valt att gå sin egen väg och att de medvetandegjort sig själva i relation till det senmoderna livets många faror. I och med pandemin såväl som krigsutbrottet dyker ”hamstern” upp som en liknande figur bland de personer jag intervjuat, likväl som i prepping-grupper online. Delandet av bilder på tomma butikshyllor bemöts med såväl gråt- som skrattemojis, vilket i kommentarsfält reflekteras i bestörtning och viss skadeglädje inför gemenemans bristande beredskap. Bland mina egna intervjupersoner gjordes en liknande gränsdragning ofta i samband med att jag frågade dem om hur deras prepping varit till hjälp under pandemin, där svaret allt som oftast blev en variant på ”Jag behövde inte köpa toalettpapper i alla fall!” – en tydlig signal från intervjupersonerna om att de minsann inte deltagit i den hamstring som pågick i pandemins inledning.

Denna gränsdragning rymmer givetvis flera dimensioner, inte minst moraliska sådana. Den som redan preppat behövde vare sig bidra till någon panikstämning, till att andra blev utan nödvändiga varor eller till ökad smittspridning då de kunde ”gå och handla i förrådet” istället för att trängas i butiken. Toapappret får stå som ett ”vad var det ja sa” och ”den andre” ritas ut i hamstern, vilken genom sin kortsiktighet utsätter sig själv och andra för risk. Denna form av argumentation ter sig fullkomligt logisk, men för närvarande sätter jag parentes kring preppandets samhälleliga fördelar för att fokusera på dess kulturella uttryck. Det som framträder i kontrastarbetet mot de som hamstrar är en fabelliknande sensmoral som minner om Aisops berättelse om gräshoppan och myran (Campbell, Sinclair och Browne 2019:808). Den förra lekte och spelade sommaren igenom, medan den senare slet och byggde på förråden. Sommaren följdes av hösten vilken i sin tur följdes av vintern, där myrans flit belönades medan gräshoppan fick gå såväl kall som hungrig.

I en annan kontext hade samma fabel kunnat användas för att göra en annan poäng (till exempel om det otacksamma i att vara kulturarbetare under pandemin), men här – inför den av den metaforiska vinter bestående av konflikt, ekonomisk oro och varubrist som motiverat mång att börja preppa – får den illustrera en form av pessimistisk moral som skiljer brukas för att dra en linje mellan preppern och hamstern.

Läsning

Campbell, Norah; Sinclair, Gary & Browne, Sarah (2019). “Preparing for a world without markets: legitimizing strategies of preppers.” Journal of Marketing Management 35, no. 9-10, 798-817.

Följande text är en något omarbetad version av en text jag skrev tillsammans med statsvetarna Anders Carlander, Patrik Öhberg och Frida Sandelin till den västsvenska SOM-undersökningen Ingen kommer undan kulturen (2019).

När kultur behandlas vetenskapligt inom ämnen som antropologi, etnologi eller sociologi är begreppets innebörd som regel bredare än de tre vardagliga användningsområdena jag diskuterade i föregående post. Ett vanligt sätt att beskriva skillnaden mellan den vetenskapliga och vardagliga definitionen är att inom den förra behandlas kultur som ett verb, snarare än ett substantiv. Kultur är något vi människor gör kontinuerligt genom våra sätt att tala, handla och interagera med varandra. Med denna förståelse blir kultur en ständigt pågående och föränderlig process som är öppen för omförhandling, inkonsekvenser och motsägelser. Det vore dock felaktigt att enbart karaktärisera kulturen som ombytlig.

För att förändring skall bli ett meningsbärande koncept måste det också finnas någon form av kontinuitet. Tradition och arv är avgörande komponenter i kulturens meningsskapande funktion och utan kontinuitet skulle samhället i sig vara en omöjlighet (Hastrup, 2010). Samtidigt är det viktigt att ha i åtanke att det förflutna kan vara en flexibel resurs i historieskrivningen. Även här krävs ett kritiskt öga på hur historien åkallas för att förklara samtiden och vem eller vilka som osynliggörs i dessa processer. Ett exempel på detta kan ses inom våra kulturhistoriska museer, där folklig kultur länge uteslöts till fördel för aristokratins liv och leverne (Grahn 2006; Hyltén-Cavallius & Svanberg 2016).

Kulturens funktion kan sägas vara att förmedla mening människor emellan och den binder oss samman genom en väv av betydelser. Detta innefattar såväl den konkreta förmedling av mening som inryms i språk och andra kommunikativa former, som den mer existentiella form av mening som berör värdet av och syftena med våra liv och samhällen. Denna förståelse av kultur hämtas främst ur Clifford Geertz antropologiska klassiker The Interpretations of Culture (1973), där kultur beskrivs som symboliska mönster för meningsskapande, vilka över tid traderas och delas mellan människor. Detta gör det möjligt för oss att kommunicera och utveckla förståelsen för våra liv samt vår plats i tillvaron.

Detta innebär att kulturen står att finna i människors huvuden och föreställningsvärldar, men även i varje del av den mänskliga samvaron – som språk, konst, byråkrati, teknologi och infrastruktur – då dessa villkorar våra liv, sätt att kommunicera och finna mening. Oavsett om kulturen är påtaglig som en byggnad eller svårfångad som en outtalad norm både möjliggör den och kringskär den individens livsvillkor. Genom meningsskapande system och kategoriseringar blir det möjligt för oss att skilja saker från varandra – så som vi skiljer vänster från höger – vilket låter oss navigera vår tillvaro. En obönhörlig konsekvens av denna form av kategorisering tycks dock vara att den även leder till upprättandet av hierarkier där somligt betraktas som positivt, rätt eller normalt medan annat blir avvikande, farligt eller skadligt (Öhlander 2005). Makt är därför en central aspekt av kulturen och den omvandlas kontinuerligt till en konfliktyta, i fråga om vem eller vilka som har möjlighet att diktera vad som är att betrakta som gruppens normer och konventioner.

Denna förståelse förflyttar fokus från kultur som en uppsättning statiska egenskaper eller ting, till dess kontrastbundna karaktär. Kulturella särdrag blir först blir synliga och verksamma när de sätts i jämförelse med något annat. Om vi exempelvis skall kunna säga något om vad som utgör finkultur måste det finnas en populär- eller skräpkultur att jämföra med; för att kunna peka ut svensk kultur krävs det att vi kontrasterar denna mot andra kulturella gemenskaper. Då kommer även olika egenskaper att framträda och framhållas som typiska beroende på vad som står som jämförelse. Ett något banalt exempel på detta framträder om vi ser till våra grannländer: En vanligt återkommande, stereotyp bild av den svenska kulturen är att den är återhållsam och stel, särskilt i jämförelse med de gemytliga danskarna. Bilden av den svenska kulturen blir dock som regel en annan när jämförelsen istället görs med våra finska grannar, där kontrasten mellan de kulturella sammanhangen ofta framhålls som liknande men där svenskarna istället är de som får axla positionen som sociala och utåtriktade (Daun, 1988;1998). Kulturen är med andra ord inte essentiell – det vill säga statisk och av naturen given – utan relationell, då den blir synlig och påtaglig genom kontraster, vilka får olika egenskaper att framträda beroende på vilken referenspunkt som används.

Denna mer flytande, processuella och komplexa förståelse av kultur riskerar dock i gengäld att framstå som otymplig och verkningslös när det kommer till att upprätta konkreta handlingsprogram eller fatta politiska beslut (Pripp & Öhlander, 2005). En betydande lärdom att ta med sig från den vetenskapliga kulturförståelsen är att kulturen kan förstås som den lins – bestående av vårt språk, värderingar, traditioner och institutioner – genom vilken vi ser och förstår vår omvärld. På så vis är den oundviklig och ofrånkomlig, då det enbart är genom denna lins som tillvaron blir begriplig och hanterbar. Det innebär också att de kulturella normer vi fostras in i ofta förblir osynliga för oss själva, då de framstår som just normala och naturliga.

En konsekvens av detta är att kultur som tankemodell tenderar att belysa och ibland överdriva skillnader, eftersom sådant vi delar med andra filtreras bort av den kulturella linsen.  I ett land som Sverige, vars moderna historia i hög grad präglats av en ingenjörsmässig, rationalistisk och sekulär syn på samhällsbyggandet, kan detta vara särskilt viktigt att ha i åtanke. Med denna världsåskådning behandlas lätt kultur som något som bara ”andra” har och påverkas av. Även om rationalitet och logik är värden vi gärna betraktar som universella och neutrala, är de i allra högsta grad en del av en kulturell logik och omöjliga att särskilja från sin historiska bakgrund och de samhällsinstitutioner som upprätthåller dem.

Läsning

Daun, Åke (1986). The Japanese of the North — The Swedes of Asia? Ethnologia Scandinavica. A Journal for Nordic Ethnology, s 5-15.

Daun, Åke (1998). Describing National Culture – is it at all possible? Ethnologia Scandinavica. A Journal for Nordic Ethnology, s. 5-19.

Geertz, Clifford (1973). The Interpretation of Cultures: Selected Essays. New York: Basic Books.

Grahn, Wera (2006). ”Känn dig själf”: genus, historiekonstruktion och kulturhistoriska museirepresentationer. Linköping: Tema Genus, Linköpings universitet

Hastrup, Kirsten (2010). Kultur: den flexibla gemenskapen. Lund: Studentlitteratur.

Hyltén-Cavallius, Charlotte & Svanberg, Fredrik (2016). Älskade museum: svenska kulturhistoriska museer som kulturproducenter och samhällsbyggare. Lund: Nordic Academic Press.

Pripp, Oscar & Öhlander, Magnus (2005). Kulturbegreppets användningar och sociala betydelser. Kulturstudier i Sverige. Nationell forskarkonferens, No. 015, Linköping University Electronic Press, s. 835-850.

Öhlander, Magnus (2005). Inledning. I Öhlander, Magnus (red.) Bruket av kultur: hur kultur används och görs socialt verksamt. Lund: Studentlitteratur, s. 11-42.

Följande text är en något omarbetad version av en text jag skrev tillsammans med statsvetarna Anders Carlander, Patrik Öhberg och Frida Sandelin till den västsvenska SOM-undersökningen Ingen kommer undan kulturen (2019).

På frågan om vad etnologi – min akademiska hemdisciplin – är, så är en återkommande förklaring att det är en disciplin där ”människan som kulturvarelse” undersöks. Även om detta inte alltid gör saker och ting klarare (vilket jag skrivit en del om tidigare) så ger det ändå en fingervisning. Det är inte människan som biologisk, psykologisk eller statistisk varelse som är i strålkastarljuset, utan något annat. För att detta ”annat” skall bli mer greppbart och för att det skall vara tydligare vad jag menar när jag skriver om prepperkultur tänkte jag därför ägna dagens inlägg åt lite begreppsdefinition.

Kultur är ett begrepp som de flesta av oss använder på ett självklart vis, men som ändå kan vara svårt att ge en tydlig definition av när vi avkrävs en mer specifik förklaring av dess innebörd. En anledning till det är att kulturbegreppet kan sägas vara ackumulativt; nya innebörder av och användningsområden för begreppet har tillkommit genom historien utan att egentligen ersätta gamla betydelser. Det gör att kulturbegreppet motsägelsefullt och komplext, samtidigt som det används för att beskriva samhälleliga fenomen som i sig ofta ter sig komplexa och svårfångade. Ordet har sina rötter i latinets cultura – vanligen översatt som odling eller bearbetning. I antiken användes det därför både i termer av faktiskt jordbruk, men antog även den mer metaforiska betydelsen av att odla den mänskliga själen. Under medeltiden kom detta även att innefatta odlandet av den enskilda människans relation till Gud. I den europeiska kontext där kulturbegreppet växte fram betraktades fram till 1600-talet religionen som en avgörande faktor när det kom till att dela in människor och världen i stort. I spåren av renässansen började tänkare och filosofer istället tala om kulturen som en sammanhållande och definierande kraft i Europa, som i jämförelse med andra världsdelar framhölls som mer civiliserad och framåtskridande.

I och med de historiska processer som under 1700- och 1800-talet omvandlade europeiska kungariken till moderna nationalstater tillfördes ytterligare betydelse till kulturbegreppet. Kultur kom att signalera särdrag hos en grupp – uttryckta genom traditioner, språk och seder – kring vilka en nationell gemenskap kunde formas (Hastrup 2010). Under den nationalromantiska eran började därmed kulturella särdrag att renodlas på liknande vis runt om i Europa, då varje framväxande nationalstat arbetade för att definiera sin specifika folkkultur (Ehn & Löfgren 1996). Under 1900-talet kom sedan kulturbegreppets användningsområden att vidgas explosionsartat, inte minst genom de former av masskultur som blev tillgängliga genom nya medietyper, där även nya möjligheter till global kommunikation och mobilitet utmanade gamla föreställningar om kulturella gränser.

På ett mer övergripande plan har kulturen traditionellt fått stå i motsats till naturen, där den förra representerat ordning, civilisation, samhälle och mänskligheten i stort medan den senare stått för det som befinner sig utanför dessa gränser – det kaotiska, otämjda eller okonstlade (Ehn & Löfgren 2001). Indelningen har sina rötter i upplysningstiden samt i framväxten av det moderna samhället och kan sägas speglas i hur vi talar om saker i vår omgivning – mat, produkter eller beteenden – som just naturliga, trots att dessa uppenbart är resultat av mänskligt arbete. Motsatsparet inrymmer föreställningar om att det finns en mer genuin, hälsosam och orörd tillvaro bortom kulturen, som på samma gång kan vara hotande och farlig.

Denna distinktion är såklart högst tveksam, då den positionerar kulturen och därmed människan som stående utanför (och ofta ovanför) naturen, snarare än att betrakta dem som en del av samma värld. Det sena 1900- och tidiga 2000-talets vetenskapliga landvinningar och klimatmässiga förändring belyser bräckligheten i denna indelning ytterligare. Med samtida genteknik kan vi gå in och förändra det som tillsynes var av naturen givet. Simultant kan de klimatförändringar som nu hotar människans livsvillkor runt om i världen spåras till våra egna handlingar och sätt att leva. I båda fallen blir det tydligt att en definitiv skiljelinje mellan kultur och natur sannolikt bara kan dras i vår idévärld, då de båda i praktiken är sammantvinnade och oskiljaktiga (Latour, 1993).

När vi till vardags talar om kultur är det dock sällan i dessa civilisationsomspännande termer, utan snarare för att beskriva sådant som finns i vår omedelbara närhet. Enligt etnologen Magnus Öhlander (2005) är det i regel tre olika företeelser som åsyftas när kulturbegreppet kommer på tal bland gemene man. Den första av dessa är det som med andra ord kan beskrivas som expressiva former eller estetiska uttryck – exempelvis konst, musik och litteratur. Kultur blir här något som kan utövas, men också resultatet av detta utövande. Det är också denna förståelse av kultur som är närmast associerad med kulturpolitik eller kulturliv, vilket gör att dess definition lätt blir ämne för debatt – inte minst rörande vad som skall räknas som ”riktig” eller ”fin” kultur. Det andra sättet som kulturbegreppet används finner sina rötter i det sätt som antropologer oftast närmat sig kultur, det vill säga som värderingar, ideal eller traditioner vilka människor samlas kring och som utgör grunden för delad identitet. I praktiken innebär detta ofta att likhetstecken sätts mellan kultur och etnicitet, men denna kulturförståelse återfinns även när vi talar om exempelvis subkulturella grupper eller en specifik företagskultur.

Det tredje sättet är att tala om kultur som en egenskap någon besitter och är nära besläktat med ordets grundbetydelse; att vara kultiverad eller belevad. Här kan vi skönja något av kulturbegreppets ursprungliga betydelse, då det handlar om att odla kunskaper och personlighetsdrag som ger status i andras ögon. Detta sätt att tala om kultur ligger nära det sociologen Pierre Bourdieu (1984) kallar kulturellt kapital – ett begrepp som används för att beskriva hur människors samhällsposition inte enbart är beroende av ekonomiska resurser, utan även av att besitta ”rätt” smak, manér och referensramar. Precis som med ekonomiskt kapital så är det kulturella inte jämnt fördelat – vissa är mer kultiverade än andra – vilket belyser att kulturen inrymmer värderande och hierarkiska dimensioner. Även om det i samhället finns dominerande föreställningar om vad som utgör kulturellt kapital kan egenskaper tillskrivas olika grader av status i skilda sociala grupperingar och sammanhang.

Dessa tre sätt att bruka kulturbegreppet är inte ömsesidigt uteslutande, utan snarare intimt sammanvävda med varandra. För att betraktas som kultiverad krävs exempelvis omfattande kunskap om rätt sorters estetiska uttryck – som att ha läst litterära klassiker eller kunna identifiera kompositörer till musikstycken. Det samma kan sägas om andra former av kulturella gemenskaper, där exempelvis musik, klädstilar eller maträtter ofta står som samlande symboler.

Även med ett etnologiskt perspektiv får de tre sätten att använda kulturbegreppet sägas vara centrala när det kommer till att undersöka kultur. Det vardagliga bruket av kultur kan dock te sig problematiskt för den som önskar få en mer djuplodande förståelse för komplexiteten i mänsklig samvaro. I korthet kan denna problematik beskrivas som att kulturen på samma gång objektifieras och subjektifieras. Med detta menas att kulturen antingen behandlas som ett statiskt och enhetligt ting vilket existerar oberoende av människorna som utövar den (ett objekt), eller att kulturen betraktas som en självständig kraft med egen vilja vilken ofrånkomligt tvingar människor att agera på vissa vis (ett subjekt).

I båda fallen förflyttas fokus från människors faktiska livsvillkor och gör kulturen till något oföränderligt som kan stå för sig själv, skiljt från ett historiskt och socialt sammanhang (Hastrup, 2010; Öhlander, 2005). Med en sådan onyanserad förståelse av kultur finns det risk att den får stå som förklaringsmodell för allsköns fenomen, utan att underliggande sociala mekaniker undersöks närmare. Ett exempel på detta är när kultur likställs med nationell eller etnisk bakgrund, då detta tenderar att överskugga andra gemenskaper en individ uppgår i och som kan ha betydligt större inflytande över hur dennes liv utspelar sig (Dahlén, 1997).

Från att nu skisserat vad det inte är jag primärt talar om då jag talar om kultur, skall jag i nästa inlägg beskriva ett etnologiskt sätt att närma sig kulturen.

Läsning

Bourdieu, Pierre (1984). Distinction: a social critique of the judgement of taste. Cambridge, Mass.: Harvard University Press.

Carlander, Anders; Öhberg, Patrik & Mellander, Elias (red.) (2019). Ingen kommer undan kulturen – Den västsvenska SOM-undersökningen 2018, SOM-rapport nr 75. Göteborg: Göteborgs universitet.

Dahlén, Tommy (1997). Among the interculturalists: an emergent profession and its packaging of knowledge. Stockholm: Stockholms universitet.

Ehn, Billy & Löfgren, Orvar (1996). Vardagslivets etnologi: reflektioner kring en kulturvetenskap. Stockholm: Natur och kultur.

Ehn, Billy & Löfgren, Orvar (2001). Kulturanalyser. 2:a reviderade upplagan. Malmö: Gleerup.

Grahn, Wera (2006). ”Känn dig själf”: genus, historiekonstruktion och kulturhistoriska museirepresentationer. Linköping: Tema Genus, Linköpings universitet.

Hastrup, Kirsten (2010). Kultur: den flexibla gemenskapen. Lund: Studentlitteratur.

Hyltén-Cavallius, Charlotte & Svanberg, Fredrik (2016). Älskade museum: svenska kulturhistoriska museer som kulturproducenter och samhällsbyggare. Lund: Nordic Academic Press.

Latour, Bruno (1993). We have never been modern. New York: Harvester Wheatsheaf.

Öhlander, Magnus (2005). Inledning. I Öhlander, Magnus (red.) Bruket av kultur: hur kultur används och görs socialt verksamt. Lund: Studentlitteratur, s. 11-42.

Ledtiderna för vetenskaplig publicering är tyvärr långa och det kan ta år mellan att en undersökning påbörjas till dess att resultat publiceras. Lyckligtvis hade jag under förra året möjlighet att bidra till ett specialnummer av den etnologiska tidskriften Kulturella perspektiv, vilket publicerades straxt innan jul. Det övergripande temat var covid-19-pandemin och min text därför att handla om hur pass förberedda de preppare jag intervjuat varit för pandemin. Artikeln finns att läsa i sin helhet här.

Idén till projektet För alla eventualiteter föddes i slutet av 2018. Det projektet var tänkt att handla om var hur människor preppar inför den potentiella krisen och hur de föreställer sig framtiden. Efter att ha sökt lite olika former av finansiering så beviljades projektet finansiering i slutet av 2019, med startdatum satt till mitten av 2020. Däremellan träffade skiten fläkten, för att använda sig av ett prepperidiom, då covid-19-pandemin bröt ut. I skrivande stund har restriktionerna lättats och det finns en försiktig förhoppning om att livet skall kunna återgå till hur det var innan, men det vore ingen underdrift att säga att de senaste två åren varit det (hittills) största avbräcket mot något slags normalläge under min livstid. Vilka pandemins långsiktiga konsekvenser blir återstår att se, men en sak den tycks bidragit med är att ha gett extra skjuts till en redan innan uppåtgående preppingtrend.

Om läsaren för ett ögonblick ursäktar att jag sätter mig själv i centrum, så var pandemins konsekvenser inte bara omstörtande för snart sagt hela världen, utan också för forskningsprojektet. Från att det skulle handlat om ”krisen som kanske kommer” har projektet istället bedrivits under en pågående samhällskris, vilken lyst nytt ljus över prepping som kulturellt fenomen. På många sätt framstår pandemin som just den typ av situation många som preppar varnat för – inte minst i dess inledande fas, då mycket ännu var okänt om själva sjukdomen och butikshyllor gapade tomma. Flera av de personer jag intervjuat i projektet uppger också att pandemin lett till ett annat bemötande och intresse för deras prepping från omvärlden; ”Helt plötsligt ses man inte som så knäpp längre”, som en av dem uttrycker det.

En central komponent i den kulturella sammansättning som utgör prepping är framtiden, eller rättare sagt föreställningar om framtiden. För att förberedelse skall bli möjlig måste situationen där förberedelserna skall komma till användning artikuleras i någon form. Därför var det i mina ögon uppseendeväckande att i intervjuerna var det endast en eller två av de tjugo deltagarna som uttryckligen sa att pandemi var något de preppat för. Vad kan det bero på och vad var det som de istället förberett sig för? Det går såklart att läsa i artikeln!

Jag hade i höstas nöjet att få att prata om projektet och om prepping med Martin som driver bloggen och podcasten Vardagsprepping – stort tack för det! Avsnittet går att lyssna på här. Samtalet handlar både om projektets övergripande syfte och de första resultaten från fältstudierna – men mer om detta i kommande inlägg.

En stor fördel med pod-formatet jämfört med gammelmedia är att det finns utrymme att lägga ut orden, vilket Martin mycket generöst lät mig göra. När man pratar på i över en timme kan det ju dock smyga sig in ett och annat misstag. Jag gör exempelvis mitt bästa för att citera en filosof som skall ha sagt att ”det är lättare att föreställa sig apokalypsen än kapitalismen slut”, utan att faktiskt få ur mig namnet på personen i fråga. Den slovenske filosofen Slavoj Žižek var den jag hade i åtanke, men citatet har även tillskrivits den amerikanske filosofen Fredric Jameson.

Vidare värt att nämna är att jag ungefär 44 minuter in i avsnittet lyfter aspekter hos preppingkulturen jag motvilligt kallar ”problematiska” – motvilligt då ”problematisk” i mina öron är ett sånt begrepp som bara signalerar vag motvilja om det inte kvalificeras ytterligare, lite på samma sätt som ett okvalificerat ”intressant” många gånger fungerar som en oengagerad, verbal ”tumme upp”. Om ordvalet åsidosätts för ett ögonblick såg mitt resonemang kortfattat ut såhär: Om det finns någon tydlig risk jag ser med prepping som kulturell form är det om den får stå som substitut för samhällsengagemang – att människor istället för att försöka förändra de brister och fel de ser i sin omvärld uppgivet rycker på axlarna för att satsa på att bygga på de egna konservlagrena istället. Som jag nämner är detta inte en inställning jag tror med automatik infinner sig då någon börjar preppa. Tvärtom så argumenterar ett flertal av de personer jag intervjuat i projektet för att ett samhälleligt engagemang – exempelvis genom hemvärnet eller organisationer som Röda Korset – går hand i hand med att stärka den personliga hemberedskapen i upprättandet av ett hållbart samhälle.

Mitt uttalande fick en av poddens lyssnare att reagera och höra av sig till Martin. Lyssnarens kritik i sin helhet höres bäst i början av efterföljande avsnitt, men skulle med mina ord sammanfattas med att jag med mitt uttalande ”dissar” prepping som helhet samt att jag vill tvinga på människor ansvar för sådant de inte har någon kontroll över – som containerkrisen eller våld i samhället. Jag skall här, sent omsider, försöka förtydliga mitt resonemang.

På den första punkten får den som läser här eller lyssnar på podden skapa sin egen bild – även om det väl kan vara på sin plats att påpeka att en inte obetydlig del av samtalet handlar om hur de som deltagit i undersökningen varit hjälpta av sin prepping under pandemin och att detta sannolikt även varit till hjälp för andra. Till syvende och sist är min uppgift som forskare vare sig att ”dissa” eller ”hissa” de företeelser jag undersöker, utan snarare att försöka sätta in dem i sin samhälleliga och historiska kontext; vad säger ett fenomen som prepping om den tid vi lever i?

Detta leder till den andra punkten – rörande ansvar. Jag skall inte tillskriva lyssnaren någon ideologi, men dennes uttalande om att den egna personen, familjen och egendomen är det enda man borde ha ansvar får sägas ligga tydligt i linje med det de stråk av libertarianism som finns inom preppingkulturen, såväl i Sverige som internationellt. Denna politiska åskådning är dock långt ifrån allenarådande inom svensk prepping – ett ämne jag hoppas kunna skriva mer om här i framtiden. Att fler politiska analyser ryms under preppingens paraply går dock att höra med all tydlighet i ett panelsamtal som arrangerades av Vardagsprepping i samband med beredskapsveckan 2021.

Oavsett detta så finns det en markant skillnad i hur jag som etnolog och kulturforskare i jämförelse med ett ideologiskt perspektiv som sätter individens frihet i första rummet; min förståelse av tillvaron utgår från kollektivet, inte från den enskilde personen. Vi människor föds in i flera former av gemenskaper (familjer; stammar; religioner; nationalstater), utifrån vilka vi sedan får de verktyg vi behöver för att förstå oss själva och vår omvärld. Det innebär att vad vi ser som möjligt, eftersträvansvärt eller skrämmande aldrig helt och hållet är upp till oss själva, utan i att detta i hög grad delas och förhandlas kollektivt. Det skiftar också fokus för frågan om ansvar i någon utsträckning. Snarare än att intressera mig för vilket ansvar den enskilde borde ta, vill jag undersöka hur ansvar fördelas socialt mellan individ och kollektiv – vilket skulle kunna exemplifieras med hur diskussionen ser ut runt köksbordet i en familj, såväl som genom politiska debatter i media eller lagstiftning. Frågan blir då snarare; vilka former av ansvar är det möjligt för individen att ta och hur formas det utrymmet genom kulturella (sociala, ekonomiska, politiska, juridiska etc) processer? Om det är rätt eller fel av de som preppar att fylla på i de egna lagren är därför ovidkommande, men jag tror definitivt inte det är ett hälsotecken hos ett samhällt om dess medborgare uppfattar detta som det enda sättet de kan påverka sina livsvillkor eller öka sin trygghet.

Slutligen befarar lyssnaren att resultaten från undersökningen inte kommer bli någon trevlig läsning för preppers. Om så är fallet får framtiden utvisa, men min förhoppning är att de som delat med sig av sina erfarenheter i projektet skall känna att dessa återges på ett representativt vis, oavsett om de i slutändan delar mina analytiska ingångar och resonemang.

Prepping – en form av kris- och hemberedskap – har vuxit i Sverige och andra västländer under 2010-talet. Fenomenet får sägas ha gått från att ha befunnit sig i marginalen till att nå det allmänna medvetandet i och med covid-19-pandemins utbrott, då samhällsspridning av nya virussjukdomar och brist på varor var just den form av situationer som många preppers förberett sig för. Som ett kulturellt utryck befinner sig prepping i skärningspunkten mellan subkultur, hobby och civilförsvar, där fokus allt som oftast vilar på materiella förberedelser och träning av färdigheter som kan vara till hjälp under allt från kortare störningar i samhälleliga system eller infrastruktur, till deras totala kollaps.

Som begrepp finner prepping sina rötter i en nordamerikansk kontext, men när kulturella fenomen rör sig över nationsgränser tenderar de att anta nya former. På bloggar, i poddar och i sociala medier kan framväxten av svensk prepperkultur spåras. Fenomenet har även skildrats flitigt i massmedia och i populärkulturen, samtidigt som flera kommersiella aktörer börjat marknadsföra varor för krisberedskap. I samklang med uppmaningar från myndigheter till svenska hushåll att öka sin hemberedskap kan därför prepping sägas gått från ett intresse för att fåtal, till ett expansivt kulturellt fenomen där flera strömningar i samtiden kommer samman.

På den här bloggen kommer jag – Elias Mellander, forskare vid Centrum för konsumtionsforskning, Göteborgs universitet – att skriva om det pågående forskningsprojektet För alla eventualiteter: Krisberedskap i vardagslivet och konsumtion för ohållbara framtider och andra närliggande frågor. Projektet syftar till att undersöka prepping som kulturellt fenomen samt vilka incitament och drivkrafter som ligger bakom människors aktiva val att förbereda sig själva, sina nära och sitt hem inför framtida krisscenarion. Forskningen finansieras av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) och har pågått sedan hösten 2020, med planerat slutdatum under sommaren 2022.

Den här bloggen kommer att fungera som ett textuellt laboratorium; en yta för att formulera och utveckla halvtänkta tankar och ofärdiga analyser. Bloggen ämnar alltså inte främst leverera handfasta råd kring hur din hemberedskap kan förbättras (det finns lyckligtvis många andra bloggar och poddar som har avgjort bättre kunskaper att dela med sig av på den fronten). Istället är målet att utforska olika aspekter av prepping som kulturellt fenomen och vad dess växande popularitet säger om samtiden.